att hata allt mänskligt

Varje gång jag tar en power nap -detta låneord är helt missvisande ty mina slumrar sträcker ut sig i fucking forever men ändå- drömmer jag om att nära och kära dör eller att nära och kära hånskrattar åt mig medan de snor mina pojkvänner.

Gud, är detta livet? Nu senast drömde jag att pappa och Gustav bergsklättrade, Gustav föll handlöst ner och Ingemar "bestämde sig för att inte följa efter med blicken för jag visste att det skulle vara fruktansvärt att se på". Jag skyller på att jag just klämt igenom några säsonger av Oz. Man blir medveten om sin egen dödlighet på ett alldeles fantastiskt sätt. Vad gör man med den insikten? Jo, man börjar boxas! Man försöker slå ihjäl Vern Schillinger varje helg, det är... förlösande.

Urk, drömmar suger handen duger!