sakfdköfslsddfs

Är så vråltrött på mitt jobb nu. Känner mig helt obstinat varje gång jag blir tillsagd om något. Min känslomässiga (INRE) reaktion är bara "Men ååååh WHATEVER visst visst" och utsidan ser väl ut som en trött beskedlig bruddjävel. Känner mig inte uppskattad för fem öre längre. Förväntar mig inte en gospelkör som skriker praise tha Karin varje dag men jag vill att någon märker att jag faktiskt är bra på jobbet.

Åhh, önskar att jag kunde stoppa in ett spanskachip i hjärnan så att jag kunde åka och jobba med en gång. Känns som att det kommer att bli en låtsastillvaro att sitta och prata spanska med ett gäng nötter i en fräsch lokal i Barcelona. Och det är det ju, det måste det ju vara ett litet tag men det kommer att kännas helt fel att inte göra rätt för sig, på något vis. Haha fan, jag är ju blåare än Preusserblått.

Ciggar i princip inte längre, förutom i lördags då jag rökte som om alla cigg var den sista colan i öknen. Och efter morgondagens jobb bara skrek hjärnan CIGG CIGG ÅH JESUS FRÄLSARE DÖDA MIG. Tror det säger mer om mitt trumpna humör än mitt faktiska sug.

Jag vet inte ens varför jag har siktat in mig på Barcelona. Först skulle jag ju prompt bo i fiskarbyn Figueras, major wtf på det. Ville bara bo där för att komma närmare Salvador Dalís själ eller något. Som att den är där! Den är säkert i Danmark eller USA, wherever I ain't.

Sen gick det upp för mig att jag inte behärskar varken katalanska eller spanska. Skulle lätt kunna skita i storstan och bara sitta och slita rens ur fiskbukar i Cadaques dagarna i ända. Behöver inte kunna något språk för jag är en träl åt någon fet saltgurka ändå. Inga konstigheter! /Färjan-Håkan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0